Hon älskar Eva, han älskar henne och Eva älskar henne tillbaka. 

Dem möttes i hennes värld, där hon var glad och fri. Gatufestival längst fram med vänner vid hennes sida, dansandes och åtråvärd. Det var där dem mötts för första gången. Hon hade stannat kvar ensam i stan efter att hennes vänner åkt hem för att söka någon att älska och bli älskad av enda tills morgonensljus skulle nå dem. Av en slump trillade hon till framför honom, alkohol och högklackat är något utav en vetenskap en mindre lyckad kombination. Han kände sig så vilsen när han tittade ner på henne från trottoaren, då hon återfått sin balans tittade hon upp mot honom och log. Han erbjöd en hjälpande hand och det var först där han fick höra hennes skratt. Allt kändes så mycket ljusare när hon gav ifrån sig sitt underbara fnitter som så småning om skulle utbrista i ett genuint värmande skratt. 

Den natten var något utav dem märkligaste i hans liv medan hon var van vid nätter som dessa. De hamnade hemma hos honom, en trång etta i andra hand. Välstädad. Medan han gick in på toaletten klädde hon av sig ner till trosorna. Chocken han fick då han klev ut i hallen och öppnade dörren för att möta henne halvnaken är svår att beskriva. Han hade knappt sett en naken tjej och nu stog någon han knappt visste namet på framför honom med blottade bröst. 

 

- Vill du ha te? det var det bästa han kunde komma på att säga, förmodligen också det mest olämpliga.

- Du har mig redan avklädd, hemma hos dig, mitt i natten, full och kåt.. du behöver inte låtsas vara någon gentleman. Hon skrattade till på sitt varma nervösa sätt samtidigt som hon svarade på hans fråga. Alltid lika vass.

- Jag börjar koka vatten, röker du? Du kan sätta dig där. Han hade närmat sig henne påväg in i köket som låg till höger om ytterdörren, med en mjuk försiktig rörelse pekade han mot köksbordet åt henne. 

 

Hon satte sig lydigt vid bordet medan han letade runt i köksskåpen. Fumlade upp ett paket ciggaretter ur handväskan och tände den med hjälp utav en ensam tändare bredvid askfatet. Drog upp ena benet mot bröstet samtidigt som hon blåste ut rök. 

Dem pratade hela natten om allt och inget. Djupa diskussioner, lättsamma meningar.

Hon var älskad. Han var ensam. 

 

Det var sex månader sen dem träffats. Han älskade henne för att hon var någon helt annan än han. Hon levde ut sina känslor. Skrattade, log, pratade med främmande människor, berättade om sånt som plågade henne med sådan lätthet att han blev alldeles vilsen. Medan han vände sig innåt och var tyst inför främmande människor. Han var åtta år äldre än henne. Så olika, för honom var hon hela hans värld medan hon kände att dem var tillsammans för att det blev enklast så. Deras kärlek var skilda för varandra, han var hennes trygghet och hon älskade hans plats som vän, han ville ha henne på alla sätt och åtrådde henne som en flickvän. 

Jonas och Eveline. Deras förhållande sågs som något fint och lätt genom andras ögon samtidigt knep hon för att inte förstöra mellan dem. 

Som sjuttonåring med långvariga depressioner, ätstörningar, skam, oro, ångest och självhat kom de aldrig på talan att berätta vem hennes hjärta tillhörde. 

Eveline älskade Eva gränslöst passionerat. Dem dagar hon fick tillbringa i sängen tillsammans med Eva var det bästa hon någonsing upplevt. Hon var allt Eveline behövde för att leva. Hennes kolsvarta hår som vilade mot hennes ryggslut var bland de finaste hon visste medan hon satt gränsle över hennes svank och lät fingertopparna smeka hennes rygg. Hur solen dansade över hennes mjölkvita bröst, trots att det var mitt i sommaren, samtidigt som Eva log mot henne. De där knallröda läpparna som mötte hennes. Eva visste allt om hur man skulle göra för att pressa henne fram till njutningens gräns. Långsamt lät hon hennes händer smeka henne från brösten ner över magen och tillbaka. För att snabbt vända ner.. ner till platsen mellan hennes ben som var tillängnad hennes händer och läppar.

Detta var något Jonas inte visste då han trängde in henne med läpparna som mötte hennes hals medan han viskade hur mycket han älskade henne.

Det har gått två år sen han för allra första gången fick kontakt med henne. För två år sen var hon inte byxmyndig ännu, det var också då som han gav löftet om att han en dag skulle få iaktta henne på något gammalt café i huvudstaden, att bara få låta ögonen granska henne på en smutsig trottoar samtidigt som vinden leker med hennes hår var hans mål och ständigt återkommande dröm i två års tid.

Hennes docksöta ansikte fick henne att se så oskyldig och villig ut på samma gång, inte minst var hon så hopplöst förbjuden, om det inte var för hennes vassa tunga och underbara fnitter hade han gett upp för länge sen. Två år är en lång tid för någon som längtar, dock kan han inte skaka av sig känslan av att tiden har flugit förbi sen hon trillade in i hans liv. Hans kroppspråk förmedlar dominans och auktoritet trots att han känner sig alldeles skakig inför att få träffa henne. Trots att det är tredje gången som de ses så kan han inte sluta tvivla på om det är rätt eller inte. Egentligen är han mycket väl medveten om att detta inte är rätt någonstans, hon är bara femton medan han snart levt ett halvt liv.

Från ingenstans står hon där, sökandes efter honom, vilsen och nervös. Han förundras utav hennes hjälplösa uppenbarelse då han vet hur stark och självständig hon gett prov på att vara, känslan utav att det egentligen bara är han som kan få henne på fötter från denna situation fyller honom med en enda spirande känsla, detta är en annan sak som inte kan förnekas: det gör honom upphetsad. Samtidigt som han börjar gå bort mot henne får hon syn på honom, hon söker ögonkontakt och deras blickar möts, sommarens första frigörande suckar drar med hennes hår i en dansande rörelse över hennes axlar. Han känner sig mållös, oförmögen att sätta ord på hur stort hans begär utav henne är. Han vinkar henne fram till sig, när hon nu står där framför honom vill han så gärna ta på henne, känna henne. Samtidigt vet han inte om han varken borde eller vågar. Hennes sköra inre med det oändliga mörker inför sig själv tycks göra henne skör som glas.

Det är något speciellt med denna flickan, han dras till henne på ett sätt som han aldrig förr gjort till en människa. Att det bara skulle handla om en sexuelldrift är så gott som omöjligt, dock känns det inte rätt eller ens logist för en man i hans ålder att utveckla känslor för någon så ung. Han funderar på hur han kunde bli en utav dem där gubbsjuka, ett praktexemplar hur vissa  tar sig igenom fyrtioårskrisen, även om detta må vara något utav det extrema.

"Du är en sådan flicka man aldrig glömmer" sa han medan han smekte bort en hårslinga ur panna på henne.

Hans ögon såg sorgsna ut när han sa det, samtidigt kunde man se hur en strimma hopp gnistrade till i ögonen på honom. Han var hennes medan hon inte var någons. I tysthet gav han bort sitt hjärta till henne att förstöra. 

Hon var något sällsynt fylld med så mycket bittersötma. Hennes vassa humor, skarpa intellekt, varma hjärta och målmedvetenhet gjorde att hon tycktes komma från en helt annan värld än denna. Ansiktet som alla förutom hon betraktade som vackert bar alltid på ett leende som fick hennes blå ögon att lysa av liv. Hon var älskad, av så många och så oändligt mycket. Alla förutom hon själv tyckte om henne. Spegelbilden skrek ord tillbaka till henne som fick hennes hjärta att gå i bitar. Tomheten inom henne drev henne in till så många olika famnar att det inte var på tal att räkna dem. 

Röda läppar och en liggande åtta målad med spritpenna på vänster handled tillsammans med ärr av smärta som fötts av självhat. Så stog hon där i ljusblåa spetstrosor hos han som alltid var så snäll, han som gett henne sitt hjärta. Hon förmådde sig inte att ta emot hans kärlek även om hon så gärna ville, än mindre vågade hon ge tillbaka den kärlek som hon så gärna ville visa honom. Hon var inte värd det. Hon hade slitit ut hans hjärta så att det nu slog utanför kroppen, även om han visste att han borde ge upp för sin egen skull så kunde han trots det inte ge upp hoppet om henne. Att en dag få kalla henne för min. 

Ungdomar och vuxna kämpar för att stoppa våldtäckter, misshandel av barn, alkoholism i hemmet.. och här sitter jag, ett offer inför mig själv. Skyldig till det mesta av min plågade själ.

Jag känner mig bortglömd och pestsmittad. Jag våldtar mitt huvud om och om igen, dag ut och dag in med tankar om hur otillräcklig och meningslös jag och min existens är. Jag misshandlar mig själv genom att bestraffa mig med mat, genom att låta killar och män se på mig som deras slyna. Jag förtär alkohol i stora mängder och kommer hem full som ett as till mitt egna hem. Alltid är det jag och bara jag som står får handlingarna, står för besluten med hjälp utav självhatet som bränner i bröstet. Det finns inget stopp på det, jag vill sluta, men mitt mörker bär på så mycket mer kraft än vad jag gör. 

Samla glasskärvor och skära lagom djupa sår i armarna för att ge smärtan ett utlopp i hopp om att jag ska låta mig leva lite till. Supa mig lagom full för att kunna vara glad men samtidigt veta hur jag ska ta mig hem, så att jag inte blir någons älskarinna att lägga över sina perversa fantasier på. Om jag visste hur man älskar sig själv så skulle jag kasta mig fram till altaret, kyssa mig ömt och lova mig evig kärlek i nöd och lust. Dock vet jag inte hur man gör, jag har inte den minsta aning.. 

Vem kämpar för oss? Vi som är skyldiga och offer på samma gång. Vi som hjälper våldtäktsoffrrerna, de misshandlade barnen, barnen med alkoholister till föräldrar samtidigt som vi försöka stoppa världssvälten och skapa fred på jorden. Vi som finns för alla andra utom oss själva. Vem klappar oss på huvudet och kysser vår panna innan vi sätter oss i så pass stor fara att vi blir offer för någon annan människas fruktansvärda handling? 

Hon sa aldrig nej samtidigt som hon aldrig sa ja. Hon var ledsen men glad för studen utav berusningen. Försiktigt och respektfullt försökte hon skjuta honom ifrån sig, för att visa på att hon inte var liggbar ikväll. 

Han tog hänsynslöst för sig utav allt som inte var till salu. Hennes värdighet, hennes tillit, hennes liv. 

Dagen efter gick hon krossad och han fri. 

Rädslan gjorde henne okapabel till att beskriva i ord vad som hänt. Var det okej att ligga med någon så berusad att den varken kunde säga ja eller nej? Är det okej att passa på medan den andre uppenbarligen inte kan ta in det som  händer i studen? Räknas det bara som fel när man går emot nej? Borde det inte vara lika fel att tvinga sig fram till ett ja eller?

 

Vart går gränsen mellan offer och skyldig, vart går gränsen mellan våldtäkt och samlag? Vem är orsaken till att det händer?

Det ligger aska på det blåa klinkersgolvet i duschen dock spelar det ingen roll på denna plats på jorden. Hon ligger på badrumsgolvet halvnaken med intorkat blod på armarna medan nytt börjat rinna, golvet är kletigt utav blod som smakar järn, hennes blonda hår har färgats i små röda slingor, vid hennes fötter ligger den andra trasiga halven utav henne. En blond pojke med änglelockar som tittar upp i taket medan hans fingrar flätats runt hennes hand. 

Det kan ha handlat om sekunder, timmar eller dygn som dem låg där på golvet, orörliga, paralyserade utav smärtan som bara de själva kan känna och förstå. 

Tillsammans förbannar dem världen medan hon förbannar hans mamma lite extra då hon döpt världens vackraste människa med det största lugn att finna efter en pojke känd för sina hyss, Emil. Hennes Emil även om han inte är någons.  

 

Måndag eftermiddag, en nyckelvrids om i låset långt bort från hennes medvetande. Mänsklignärvaro ger ifrån sig oljud som bara denna sorts närvaro kan göra samtidigt spelar det ingen större roll för hon påverkas inte utav något där hon sitter lutad på mot kakelväggen. Tunga steg hörs utanför dörren innan den öppnas och fyller upp hela dörröppningen. Man kan ana rädsla i hans ögon, de vackra mörkblå ögonen vidgas till max samtidigt som han sväljer hårt. Snabbt drar han sin taniga högerhand genom sitt vidruffsiga hår, tittar runt om sig som om han letar efter instruktioner på hur man hanterar en sådan här situation. Jakten är givetvis förgäves vilket han snabbt blir ense om. Försiktigt halar han upp ett paket Marlboro ur fickan, sätter en cigarett i mungipan, låter den stanna där medan han räcker henne den andra som han har i handen, hon lutar sig framått för att få hjälp med eld, med en snabb rörelse drar han upp en isblå tändare och får fyr på båda tvås. Under hela tiden som han tar ett nervöst steg längre in i badrummet, mot henne, den trasiga lillaflickan med blödande armar tittar han upp i taket, scannar väggarna med tomblick för att sedan stirra ner i golvet med flackandeblick, detta repeteras enda tills Emil är inomräckhåll för att smeka hennes hår, vilket han gör, försiktigt stryker han bort håret från hennes ansikte. Med rödgråtna ögon tittar hon blygt upp mot honom, hennes ansiktsuttryck vädjar om mänsklivärme så han sätter sig brevid henne. Så nära han förmår utan att pressa ur all luft ur den späda lilla kroppen som hon bär upp. 

"Anna.. jag.. först.. Anna jag är här, jag älskar dig Anna." han försöker sig till att stapplande resonera varför hon gjort som hon gjort, varför hela badrummet luktar järn, varför hela hon är klädd i blodstänk och rännilar av rödkroppsvätska, han ger dock upp då han inser att det är lönlöst, för han vet varför. Hon ville bara försöka döda allt olujd som skapar den eviga paniken som i sin tur kramar ur luften ur henne. 

I mailet ber och uppmanar han henne bädjande att inte skriva upp numret någonstans, bara ring. Han har förklarat hela hans situation med eget företag som är högt uppsatt i Sveriges näringsliv där han lever med en sambo som den perfekta Svensson i Sveriges huvudstad. Hur ska hon kunna hindra sig att inte göra som han säger? 

Snabbt river hon av en bit papper från vårdblocket och plottrar ner det tiosiffriga numret till hans privat mobil. Någonstans väcks en kittlande känsla när rollerna helt plötsligt är ombytta. 

Första träffen hade han övertaget hela tiden, han kunde nå henne medan hon inte kunde nå honom på annat sätt än till hans icke officiella mail. Trots att hans övertag är förutsättningen till deras förhållande och hon samtidigt lovat att låta honom ha det så han kan vägleda henne in i den andra världen förbjudna världen där hon är helt undergiven hans lustar, även hennes egna.. Så kan hon inte låta bli att trotsa det, hon gillar att driva med hans position, med vetskapen om att han är helt tagen utav henne, vet hon att hon har makt. Går hon kommer han vädja till henne att stanna, det kan inte hjälpas att det gör henne upphetsad. På det nästintill tomma fiket i storstadens utkant där ingen förväntas se honom har hon övertaget, även om hon vet att han kommer ge igen för det när han senare tar hennes hand för att leda henne iväg till hans övernattningslägenhet i stan. 

Hennes svarta hår tillsammans med de isblått glittrande ögonen som tindrar till varje gång hon skrattar åt något hon sagt som i sin tur fått henne ur balans. Att han njuter av att slänga tillbaka bitska kommentarer med en underton utav ödmjukhet till hennes sarkastiska teorier med sötma får henne att känna sig överlägsen. Just när allt går som hon vill lutar han sig över bordet och viskar "Kom!" så pass nära att hon kan känna hans rivande stubb från det sexigt helg-ovårdade ansiktet. Nyfiken, nojig och lydig tar hon hans hand och går raskt för att försöka hinna med hans målmedvetna tempo. Människor, höghus och gator flyger förbi, uttryck hon varken hinner eller kan sortera i spänningensrus. Plötsligt drar han henne bakom ett hörn, trycker försiktigt men bestämt upp henne mot en kall tegelvägg, flätar in hans fingrar i hennes hår och låter de chokladbruna ögonen nagla fast sin blick i hennes. Hon rodnar men kan inte låta bli att fnittra sitt oskyldigtflickaktiga fnitter, hon vill säga något, vad som helst, kasta ur sig  något dumt sarkastiskt eller fråga rakt ut vad han håller på med, men vad hon än kan tänkas säga kommer att låta dumt och vilset, så hon låter kindtänderna bita ett hårtgrepp om insidan av de rosenrött generade kinderna.

 

"Du gör mig galen! Förstår du det?!"

Ljudet utav hans röst nu, mitt i all upphettsning och nervositet slår omkull henne. Fan. Om han bara visste hur mycket hon vill att han ska ta för sig av henne. Hon är beredd att lägga sig i hans våld, när som helst. 

"Nej.."

"Kom." han släpper snabbt greppet om hennes hår, sliter tag i hennes arm, tittar sig nervöst omkring för att försäkra sig om att ingen ser dem innan han snabbt knappar in portkoden och dörren öppnats. Gentlemansaktigt håller han upp dörren för henne och visar med hela handen: "Damerna först". Han låter hans hand smiska till hennes rumpa lagom hårt genom det tunna klänningstyget för att få henne att hoppa till. 

När han stängt dörren bakom dem försäkrar han sig om att den är ordentligt låst, för att sedan gå fram till henne och sluka ur all nervositet med en oväntad kyss som lämnar så mycket eftersmak utav hård stark lust att hon inser att det inte finns någon återvändo. När hon snabbt tänker efter vill hon inte att det ska finnas någon heller, hon vill ha honom nu. I hallen, på byrån, i duschen, på köksbänken, på golvet - vart fan som helst. 

 

"Är du säker på att du fortfarande vill?"

"Ja"

"Bra.. jag vet inte om jag skulle kunna hålla mig om du sagt nej. Lita på mig så ska jag ta hand om dig" allt är ett enda lustfyllt mummel från hans sida medan han står bakom henne och drar axelbanden på hennes klänning åtsidan så att den tillslut faller tyst, försiktigt och odramatiskt på golvet. Han leker med hans läppar över hennes rygg, låter kyssarna i svanken bli längre och intensivare tills han återvänder upp och lotsar hennes bh med tänderna. Med ett stillsamt ljud faller den till marken medan han redan vänt henne om så att deras blickar mötts medan han börjat leka med tungan över hennes bröst. Han tar hennes hand och leder den ner till hans bultande stånd i de trånga jeansen.

"Det är ditt fel, bara ditt fel. Nu måste vi göra något åt detta."