Ungdomar och vuxna kämpar för att stoppa våldtäckter, misshandel av barn, alkoholism i hemmet.. och här sitter jag, ett offer inför mig själv. Skyldig till det mesta av min plågade själ.

Jag känner mig bortglömd och pestsmittad. Jag våldtar mitt huvud om och om igen, dag ut och dag in med tankar om hur otillräcklig och meningslös jag och min existens är. Jag misshandlar mig själv genom att bestraffa mig med mat, genom att låta killar och män se på mig som deras slyna. Jag förtär alkohol i stora mängder och kommer hem full som ett as till mitt egna hem. Alltid är det jag och bara jag som står får handlingarna, står för besluten med hjälp utav självhatet som bränner i bröstet. Det finns inget stopp på det, jag vill sluta, men mitt mörker bär på så mycket mer kraft än vad jag gör. 

Samla glasskärvor och skära lagom djupa sår i armarna för att ge smärtan ett utlopp i hopp om att jag ska låta mig leva lite till. Supa mig lagom full för att kunna vara glad men samtidigt veta hur jag ska ta mig hem, så att jag inte blir någons älskarinna att lägga över sina perversa fantasier på. Om jag visste hur man älskar sig själv så skulle jag kasta mig fram till altaret, kyssa mig ömt och lova mig evig kärlek i nöd och lust. Dock vet jag inte hur man gör, jag har inte den minsta aning.. 

Vem kämpar för oss? Vi som är skyldiga och offer på samma gång. Vi som hjälper våldtäktsoffrrerna, de misshandlade barnen, barnen med alkoholister till föräldrar samtidigt som vi försöka stoppa världssvälten och skapa fred på jorden. Vi som finns för alla andra utom oss själva. Vem klappar oss på huvudet och kysser vår panna innan vi sätter oss i så pass stor fara att vi blir offer för någon annan människas fruktansvärda handling?