Hon älskar Eva, han älskar henne och Eva älskar henne tillbaka. 

Dem möttes i hennes värld, där hon var glad och fri. Gatufestival längst fram med vänner vid hennes sida, dansandes och åtråvärd. Det var där dem mötts för första gången. Hon hade stannat kvar ensam i stan efter att hennes vänner åkt hem för att söka någon att älska och bli älskad av enda tills morgonensljus skulle nå dem. Av en slump trillade hon till framför honom, alkohol och högklackat är något utav en vetenskap en mindre lyckad kombination. Han kände sig så vilsen när han tittade ner på henne från trottoaren, då hon återfått sin balans tittade hon upp mot honom och log. Han erbjöd en hjälpande hand och det var först där han fick höra hennes skratt. Allt kändes så mycket ljusare när hon gav ifrån sig sitt underbara fnitter som så småning om skulle utbrista i ett genuint värmande skratt. 

Den natten var något utav dem märkligaste i hans liv medan hon var van vid nätter som dessa. De hamnade hemma hos honom, en trång etta i andra hand. Välstädad. Medan han gick in på toaletten klädde hon av sig ner till trosorna. Chocken han fick då han klev ut i hallen och öppnade dörren för att möta henne halvnaken är svår att beskriva. Han hade knappt sett en naken tjej och nu stog någon han knappt visste namet på framför honom med blottade bröst. 

 

- Vill du ha te? det var det bästa han kunde komma på att säga, förmodligen också det mest olämpliga.

- Du har mig redan avklädd, hemma hos dig, mitt i natten, full och kåt.. du behöver inte låtsas vara någon gentleman. Hon skrattade till på sitt varma nervösa sätt samtidigt som hon svarade på hans fråga. Alltid lika vass.

- Jag börjar koka vatten, röker du? Du kan sätta dig där. Han hade närmat sig henne påväg in i köket som låg till höger om ytterdörren, med en mjuk försiktig rörelse pekade han mot köksbordet åt henne. 

 

Hon satte sig lydigt vid bordet medan han letade runt i köksskåpen. Fumlade upp ett paket ciggaretter ur handväskan och tände den med hjälp utav en ensam tändare bredvid askfatet. Drog upp ena benet mot bröstet samtidigt som hon blåste ut rök. 

Dem pratade hela natten om allt och inget. Djupa diskussioner, lättsamma meningar.

Hon var älskad. Han var ensam. 

 

Det var sex månader sen dem träffats. Han älskade henne för att hon var någon helt annan än han. Hon levde ut sina känslor. Skrattade, log, pratade med främmande människor, berättade om sånt som plågade henne med sådan lätthet att han blev alldeles vilsen. Medan han vände sig innåt och var tyst inför främmande människor. Han var åtta år äldre än henne. Så olika, för honom var hon hela hans värld medan hon kände att dem var tillsammans för att det blev enklast så. Deras kärlek var skilda för varandra, han var hennes trygghet och hon älskade hans plats som vän, han ville ha henne på alla sätt och åtrådde henne som en flickvän. 

Jonas och Eveline. Deras förhållande sågs som något fint och lätt genom andras ögon samtidigt knep hon för att inte förstöra mellan dem. 

Som sjuttonåring med långvariga depressioner, ätstörningar, skam, oro, ångest och självhat kom de aldrig på talan att berätta vem hennes hjärta tillhörde. 

Eveline älskade Eva gränslöst passionerat. Dem dagar hon fick tillbringa i sängen tillsammans med Eva var det bästa hon någonsing upplevt. Hon var allt Eveline behövde för att leva. Hennes kolsvarta hår som vilade mot hennes ryggslut var bland de finaste hon visste medan hon satt gränsle över hennes svank och lät fingertopparna smeka hennes rygg. Hur solen dansade över hennes mjölkvita bröst, trots att det var mitt i sommaren, samtidigt som Eva log mot henne. De där knallröda läpparna som mötte hennes. Eva visste allt om hur man skulle göra för att pressa henne fram till njutningens gräns. Långsamt lät hon hennes händer smeka henne från brösten ner över magen och tillbaka. För att snabbt vända ner.. ner till platsen mellan hennes ben som var tillängnad hennes händer och läppar.

Detta var något Jonas inte visste då han trängde in henne med läpparna som mötte hennes hals medan han viskade hur mycket han älskade henne.

Det har gått två år sen han för allra första gången fick kontakt med henne. För två år sen var hon inte byxmyndig ännu, det var också då som han gav löftet om att han en dag skulle få iaktta henne på något gammalt café i huvudstaden, att bara få låta ögonen granska henne på en smutsig trottoar samtidigt som vinden leker med hennes hår var hans mål och ständigt återkommande dröm i två års tid.

Hennes docksöta ansikte fick henne att se så oskyldig och villig ut på samma gång, inte minst var hon så hopplöst förbjuden, om det inte var för hennes vassa tunga och underbara fnitter hade han gett upp för länge sen. Två år är en lång tid för någon som längtar, dock kan han inte skaka av sig känslan av att tiden har flugit förbi sen hon trillade in i hans liv. Hans kroppspråk förmedlar dominans och auktoritet trots att han känner sig alldeles skakig inför att få träffa henne. Trots att det är tredje gången som de ses så kan han inte sluta tvivla på om det är rätt eller inte. Egentligen är han mycket väl medveten om att detta inte är rätt någonstans, hon är bara femton medan han snart levt ett halvt liv.

Från ingenstans står hon där, sökandes efter honom, vilsen och nervös. Han förundras utav hennes hjälplösa uppenbarelse då han vet hur stark och självständig hon gett prov på att vara, känslan utav att det egentligen bara är han som kan få henne på fötter från denna situation fyller honom med en enda spirande känsla, detta är en annan sak som inte kan förnekas: det gör honom upphetsad. Samtidigt som han börjar gå bort mot henne får hon syn på honom, hon söker ögonkontakt och deras blickar möts, sommarens första frigörande suckar drar med hennes hår i en dansande rörelse över hennes axlar. Han känner sig mållös, oförmögen att sätta ord på hur stort hans begär utav henne är. Han vinkar henne fram till sig, när hon nu står där framför honom vill han så gärna ta på henne, känna henne. Samtidigt vet han inte om han varken borde eller vågar. Hennes sköra inre med det oändliga mörker inför sig själv tycks göra henne skör som glas.

Det är något speciellt med denna flickan, han dras till henne på ett sätt som han aldrig förr gjort till en människa. Att det bara skulle handla om en sexuelldrift är så gott som omöjligt, dock känns det inte rätt eller ens logist för en man i hans ålder att utveckla känslor för någon så ung. Han funderar på hur han kunde bli en utav dem där gubbsjuka, ett praktexemplar hur vissa  tar sig igenom fyrtioårskrisen, även om detta må vara något utav det extrema.

"Du är en sådan flicka man aldrig glömmer" sa han medan han smekte bort en hårslinga ur panna på henne.

Hans ögon såg sorgsna ut när han sa det, samtidigt kunde man se hur en strimma hopp gnistrade till i ögonen på honom. Han var hennes medan hon inte var någons. I tysthet gav han bort sitt hjärta till henne att förstöra. 

Hon var något sällsynt fylld med så mycket bittersötma. Hennes vassa humor, skarpa intellekt, varma hjärta och målmedvetenhet gjorde att hon tycktes komma från en helt annan värld än denna. Ansiktet som alla förutom hon betraktade som vackert bar alltid på ett leende som fick hennes blå ögon att lysa av liv. Hon var älskad, av så många och så oändligt mycket. Alla förutom hon själv tyckte om henne. Spegelbilden skrek ord tillbaka till henne som fick hennes hjärta att gå i bitar. Tomheten inom henne drev henne in till så många olika famnar att det inte var på tal att räkna dem. 

Röda läppar och en liggande åtta målad med spritpenna på vänster handled tillsammans med ärr av smärta som fötts av självhat. Så stog hon där i ljusblåa spetstrosor hos han som alltid var så snäll, han som gett henne sitt hjärta. Hon förmådde sig inte att ta emot hans kärlek även om hon så gärna ville, än mindre vågade hon ge tillbaka den kärlek som hon så gärna ville visa honom. Hon var inte värd det. Hon hade slitit ut hans hjärta så att det nu slog utanför kroppen, även om han visste att han borde ge upp för sin egen skull så kunde han trots det inte ge upp hoppet om henne. Att en dag få kalla henne för min.