"Du är en sådan flicka man aldrig glömmer" sa han medan han smekte bort en hårslinga ur panna på henne.

Hans ögon såg sorgsna ut när han sa det, samtidigt kunde man se hur en strimma hopp gnistrade till i ögonen på honom. Han var hennes medan hon inte var någons. I tysthet gav han bort sitt hjärta till henne att förstöra. 

Hon var något sällsynt fylld med så mycket bittersötma. Hennes vassa humor, skarpa intellekt, varma hjärta och målmedvetenhet gjorde att hon tycktes komma från en helt annan värld än denna. Ansiktet som alla förutom hon betraktade som vackert bar alltid på ett leende som fick hennes blå ögon att lysa av liv. Hon var älskad, av så många och så oändligt mycket. Alla förutom hon själv tyckte om henne. Spegelbilden skrek ord tillbaka till henne som fick hennes hjärta att gå i bitar. Tomheten inom henne drev henne in till så många olika famnar att det inte var på tal att räkna dem. 

Röda läppar och en liggande åtta målad med spritpenna på vänster handled tillsammans med ärr av smärta som fötts av självhat. Så stog hon där i ljusblåa spetstrosor hos han som alltid var så snäll, han som gett henne sitt hjärta. Hon förmådde sig inte att ta emot hans kärlek även om hon så gärna ville, än mindre vågade hon ge tillbaka den kärlek som hon så gärna ville visa honom. Hon var inte värd det. Hon hade slitit ut hans hjärta så att det nu slog utanför kroppen, även om han visste att han borde ge upp för sin egen skull så kunde han trots det inte ge upp hoppet om henne. Att en dag få kalla henne för min.