Det ligger aska på det blåa klinkersgolvet i duschen dock spelar det ingen roll på denna plats på jorden. Hon ligger på badrumsgolvet halvnaken med intorkat blod på armarna medan nytt börjat rinna, golvet är kletigt utav blod som smakar järn, hennes blonda hår har färgats i små röda slingor, vid hennes fötter ligger den andra trasiga halven utav henne. En blond pojke med änglelockar som tittar upp i taket medan hans fingrar flätats runt hennes hand. 

Det kan ha handlat om sekunder, timmar eller dygn som dem låg där på golvet, orörliga, paralyserade utav smärtan som bara de själva kan känna och förstå. 

Tillsammans förbannar dem världen medan hon förbannar hans mamma lite extra då hon döpt världens vackraste människa med det största lugn att finna efter en pojke känd för sina hyss, Emil. Hennes Emil även om han inte är någons.  

 

Måndag eftermiddag, en nyckelvrids om i låset långt bort från hennes medvetande. Mänsklignärvaro ger ifrån sig oljud som bara denna sorts närvaro kan göra samtidigt spelar det ingen större roll för hon påverkas inte utav något där hon sitter lutad på mot kakelväggen. Tunga steg hörs utanför dörren innan den öppnas och fyller upp hela dörröppningen. Man kan ana rädsla i hans ögon, de vackra mörkblå ögonen vidgas till max samtidigt som han sväljer hårt. Snabbt drar han sin taniga högerhand genom sitt vidruffsiga hår, tittar runt om sig som om han letar efter instruktioner på hur man hanterar en sådan här situation. Jakten är givetvis förgäves vilket han snabbt blir ense om. Försiktigt halar han upp ett paket Marlboro ur fickan, sätter en cigarett i mungipan, låter den stanna där medan han räcker henne den andra som han har i handen, hon lutar sig framått för att få hjälp med eld, med en snabb rörelse drar han upp en isblå tändare och får fyr på båda tvås. Under hela tiden som han tar ett nervöst steg längre in i badrummet, mot henne, den trasiga lillaflickan med blödande armar tittar han upp i taket, scannar väggarna med tomblick för att sedan stirra ner i golvet med flackandeblick, detta repeteras enda tills Emil är inomräckhåll för att smeka hennes hår, vilket han gör, försiktigt stryker han bort håret från hennes ansikte. Med rödgråtna ögon tittar hon blygt upp mot honom, hennes ansiktsuttryck vädjar om mänsklivärme så han sätter sig brevid henne. Så nära han förmår utan att pressa ur all luft ur den späda lilla kroppen som hon bär upp. 

"Anna.. jag.. först.. Anna jag är här, jag älskar dig Anna." han försöker sig till att stapplande resonera varför hon gjort som hon gjort, varför hela badrummet luktar järn, varför hela hon är klädd i blodstänk och rännilar av rödkroppsvätska, han ger dock upp då han inser att det är lönlöst, för han vet varför. Hon ville bara försöka döda allt olujd som skapar den eviga paniken som i sin tur kramar ur luften ur henne.